hur det igentligen är.

Vi satt i en ring.
vi grät av så fina ord vi sa om varan.
jag började berätta om dej,
jag hoppas helatiden på att det skulle göra hela saken bättre.
men det har bara gjort saken sämre.
jag orkar inte, jag inbillar mig själv helatiden att jag ska lägga ner allt.
men efter en stund så grips jag av panik och vill ha kontakt igen.

jag tänker för mycket. varför gör jag allt så komplicerat för mej!
jag vill inte bry mig,
jag orkar inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0